Dags för träning!

Alla barnen har återgått till det normala skollivet igen och det har gått bra för samtliga. När de försvunnit iväg till skolan i morse åkte jag och maken in till United  Family Hospital för att träffa doktorn. Vet inte varför egentligen för det tog ca tio minuter och gav inte så mycket. Om det inte blir några bakslag den närmaste framtiden behöver jag inte träffa honom igen alls (doktorn alltså, inte maken…) utan nu är det sjukgymnasten här i Shunyi som tar över min fortsatta rehabilitering! Bra det för det är oerhört mycket smidigare eftersom kliniken bara ligger fem minuter med bil hemifrån. Snart kanske jag till och med vågar mig ut själv med moppen så då kan jag ta mig dit för egen maskin. Måste bara fixa handbromsen först…

Hade min första träff med sjukgymnasten idag. Hon var en tyska i femtio+ årsåldern och verkade ha stenkoll på vad hon sysslade med. När jag kom dit kunde jag böja benet i 60 graders vinkel och när jag åkte därifrån efter en timme var jag upp i 80 grader! Hon gav också helt olika direktiv mot var läkaren dittills förordat. Till exempel ska jag absolut inte lyfta på benet när jag sitter eller ligger ner eftersom jag inte får ha något på benet som är tyngre än skorna. Gör jag det blir det genast mot tyngdkraften och motsvarande en tyngd som än så länge inte är bra för benet. Dessutom satte hon på ett bandage (som läkaren tog av sist) eftersom både kläder och täcke skaver mot ärret, framför allt på natten, och det ska även göra att svullnaden runt knät går ner.  Nästa gång ska jag få något att sätta på som avlastar på natten och gör att täcket inte vilar mot själva benet och känns så tungt och obehagligt som det gör nu.  Hon vill att vi ska träffas två gånger i veckan och bara försäkringsbolaget tycker det är OK så antar jag att ju fler gånger desto bättre. Vill ju bli bra och återfå rörligheten i benet så fort det bara är möjligt!

Snön ligger kvar fortfarande till viss del och det gör att det är väldigt halt ute. Är man beroende av kryckor är man ju livrädd att ramla så det gäller att vara väldigt försiktig! Värst är dock inte halkan ute utan att komma in igen efter att ha varit ute då kryckorna är blöta och gör golvet såphalt. I morse när vi kom ut var sop- och skottningspatrullen på gång här ute.

Annonser

Read Full Post »

Sjukvård

Som expat här i Kina har vi tillgång till den bästa sjukvården och det är väldigt skönt och känns säkert när det händer saker och ting. Vi har hela familjen varit tvungna att uppsöka antingen kliniken eller lasarettet under den tid vi har bott här och när vi får kopian på kvittot i handen är vi glada över att ha ett försäkringsbolag som betalar för kalaset.

När min olycka inträffade för två och en halv vecka sen blev jag ju först undersökt och sedan röntgad. Då röntgenplåtarna bekräftade att det rörde sig om en ordentlig fraktur informerade läkaren genast om att det var nödvändigt med operation så fort som möjligt, det vill säga redan nästa dag. Vi fick också veta vad operationen skulle kosta (nästan 200 000 rmb) och då var det tur att jag inte låg där ensam utan hade en man med mig som kunde sköta all kontakt med vårt försäkringsbolag. Eftersom jag hade så ont klarade jag inte av att åka hem utan fick lov att bli inlagd i väntan på operationen men sjukhuset gör ingenting utan att få bekräftelse från försäkringsbolaget att någon kommer stå för kostnaden. Det tar sin lilla tid när man måste ringa till andra sidan jordklotet för att få denna bekräftelse! Det var först när försäkringsbolaget gett sin välsignelse och maken betalat en nätt liten summa i deposit som jag äntligen fick ett rum och de kunde börja ge mig smärtstillande och förbereda för operation.

Jag har aldrig legat på sjukhus innan förutom de tre gånger jag fött barn men det vet jag inte om det räknas… Jag har dock hälsat på andra som varit inlagda och tror att det är jämförelsevis ganska bra att få tillgång till privat sjukvård i ett land som Kina. För det första fick jag eget rum fullt utrustat med plattskärms-TV, DVD och filmer som jag dock inte utnyttjade speciellt mycket. Dessutom hade jag eget badrum som städades varje dag då de dessutom bytte ut både tvål, tandborste/tandkräm, handdukar, badrock, schampo och vad man nu kunde tänkas ha använt. Lyxigt värre!

Maten på Beijing United var också väldigt god även om jag inte var i det skick att jag riktigt kunde uppskatta den till fullo. Varje dag kom det in en sköterska med nästa dags meny där man kunde kryssa för vad man önskade äta och dricka till frukost, lunch och middag. Det fanns en  sida med kinesisk mat och en med västerländsk och i varje måltid, utom frukosten, ingick dricka, sallad, soppa, huvudrätt och dessert.

En dag valde jag lax till middag med räksallad, soppa samt äppelpaj till dessert!

Som jag tidigare skrivit om kände man sig väldigt uppassad och jag fick ju till och med blommor och kort av personalen när jag fyllde år! Läkaren som tog emot mig på akuten kom upp en dag bara för att ”se hur jag mådde” och det tog aldrig många sekunder från det att jag tryckte på larmet tills någon kom för att se vad jag ville.

Även om jag helst hade varit utan denna erfarenhet kan jag inte säga annat än att jag är nöjd med den behandling jag fick på sjukhuset här i Beijing och att jag är oändligt tacksam över att ha den här förmånen det innebär att faktiskt få tillgång till en vård som denna!

Isaac på besök hos mamma!

Read Full Post »

Återbesök på lasarettet och liten utflykt!

Två veckor sedan operationen och därmed dags att avlägsna stygnen eller vad man ska kalla det för (häftklamrar?). Hade tid på sjukhuset kl 10.40 så innan dess hann vi skjutsa killarna in till Chaoyang på playdate hos kanadensiska kompisar. Eftersom ”stygnen” (12st) verkligen såg ut som om de var ditsatta med häftpistol var jag lite orolig över att det skulle göra ont att ta bort dem och visst kändes det men inte värre än den ”normala” smärtan i knäskålen. Nu är de iallafall borta och i morgon får jag äntligen duscha på riktigt och det, kan jag tala om, längtar jag efter!!

Efter sjukhusbesöket åkte jag, maken och Annie till närbelägna konstdistriktet 798. Solen sken och luften var klar och det närmaste fri från föroreningar. Dock brukar detta också innebära att det blåser vilket även var fallet idag så särskilt skönt var det inte utan kallt och ruggigt så fort man kom utanför det direkta solljuset. Mycket av gallerior och butiker var dessutom stängt eftersom det är lov men vi tog en liten promenad och botaniserade även en stund i en designbutik.

I närheten av 798, på samma gata till och med, ligger shoppingcentret Indigo. Dit åkte vi för att äta lunch. Från parkeringshuset till restaurangen Blue Frog var det en ganska ordentlig promenad för den som inte har två ben att gå på och även rulltrappan var en nära-döden-upplevelse innan jag fick kläm på hur jag skulle göra vid av- och påstigning! Tänk vad såna självklara saker helt plötsligt inte är så självklara längre! Jag känner att jag möter nya små hinder och berg att bestiga var och varannan dag…

Lunchen var iallafall väldigt god när vi väl kommit fram till restaurangen. Hela veckan har de erbjudande om en gratis barnmat vid köp av två vuxenrätter samt gratis dricka till maten så det blev riktigt billigt för att vara en restaurang som vanligtvis är ganska dyr. Sedan var det dags att hoppa tillbaka hela långa vägen till bilen igen vilket resulterade i knallröda handflator och värk i fingrarna. Kommer få både blåsor och valkar innan de här veckorna äntligen är slut!

På vägen till bilen träffade vi på den här killen:

Ikväll har vi haft en extra-Ayi här som har städat hela huset. Vår Ayi är ju ledig hela två veckor så en väninna tipsade mig om den här tjejen. Känns skönt och lyxigt!

Read Full Post »

Sega dagar och återbesök på lasarettet!

Nu har det gått en vecka sedan jag fick lämna sjukhuset och elva dagar sedan olyckan. Idag hade vi kunnat ligga vid en pool i värmen med en paraplydrink i handen och det känns lite surt att tänka på faktiskt… Dock har vi ju det roliga kvar och får se fram emot april istället men så värst kul är det ju inte att ligga här och försöka göra obefintliga gymnastiska övningar med högerbenet. I förrgår var jag på återbesök på lasarettet och fick träffa doktorn som opererade mig, Dr Zhang. Han tittade på stygnen och lade om såret och hävdade att det ser bra ut och läker som det ska. Han sa också till mig där jag låg på britsen att jag skulle lyfta på benet. Han hade precis lika gärna kunnat be mig göra en dubbel baklängessaltomortal! Det fanns över huvud taget inte en chans att jag kunde lyfta på benet för egen maskin. Doktorn blev nästan arg på mig och hävdade bestämt att: ”I know you can do it!”. Har fått det i ”läxa” att träna på att lyfta på benet och idag har jag faktiskt gjort det. Två gånger. Det känns dock som om jag har en 200kg:s tyngd fastsatt på benet och efteråt är jag alldeles svettig. Efter omläggningen av knät gjordes ett ultraljud på hela benet för att titta efter blodproppar som ju tydligen kan uppstå efter sådana här skador på grund av dålig blodcirkulation och mycket stillasittande. Allt såg dock bra ut. Man kan ju inte anklaga någon här för att inte vara grundliga och ta saker och ting på största allvar vilket känns skönt även om det är omständligt. Har fått tid hos en sjukgymnast här i Shunyi direkt efter lovet så då kan jag börja rehabiliteras på riktigt. Jag tänker INTE hoppa på kryckor i tre månader! Är redan helt galet less på att ligga här och inte kunna komma ut nånting. Det ska bli skönt nu när både mannen och barnen är lediga så att det blir lite liv och rörelse i huset. Har hört oss för om att få hyra en rullstol några dagar under lovet så att vi kan komma ut lite, kanske åka till någon park eller liknande. Jag har ju mina kryckor men är fortfarande ganska vinglig på dem och rädd för att snubbla. Fortfarande gör det ont i knät bara man nuddar vid det så jag vill gärna undvika att ramla omkull eller stöta till något. Dessutom gör medicinen mig yr i huvudet vilket inte är en bra kombination ihop med kryckor.

På fredag ska vi iallafall bo på hotell inne i CBD och fira kinesiskt nyår. Det blir en liten kompensation för den uppskjutna semesterresan och jag hoppas att jag innan dess ska klara mig utan mina smärtstillande hästpiller och kunna ta ett glas vin. Doktorn ansåg att så borde vara fallet! Hotellet har dessutom pool och lekrum så att barnen kan bada och ha lite kul. Hoppas även på att få se lite fyrverkerier!

Read Full Post »

Att vara partiellt invalidiserad är inte kul!

I förrgår efter lunch fick jag äntligen lämna lasarettet. Nicklas hämtade mig och väl hemma installerade jag mig i soffan i vårt ena vardagsrum som är den enda platsen på nedervåningen som är någorlunda bekväm. Här tillbringade jag även i princip hela gårdagen med böcker och svenskt drama på svtplay. Hade tre väninnor på besök mitt på dagen och vi beställde lunch och pratade några timmar. Även idag har jag haft besök och det var supertrevligt att för några timmar tänka på annat än att man har ont och knappt kan röra sig. Att få besök är ett väldigt välkommet inslag i den monotona vardagen just nu. Tids nog kommer förhoppningvis smärtan ge med sig och jag kommer bli mer rörlig men just nu orkar jag inte så mycket. Bara att ta sig till toan och tillbaka är ett helt företag som orsakar både andnöd och ett våldsamt bultande i knät. Är beroende av mina smärtstillande tabletter men försöker ta dem först när smärtan blir näst före outhärdlig. Försöker för tillfället mest klara av vardagen så gott det går. Alla små självklara saker blir helt plötsligt höga berg som ska bestigas! Bara en sån sak som att ta på sig ett par byxor när man inte kan böja knät? Eller tvätta håret? För att inte tala om att ta sig upp och ner för trappan! Det är en fara för livet kan jag tala om, åtminstone ner… Eller som Samuel funderade på igår: ”Mamma, om det börjar brinna på natten, hur ska du ta dig ut då?” Ja, det kan man fråga sig! Får helt enkelt hoppas att det inte börjar brinna.

Read Full Post »

Snart får jag åka hem!

Jämfört med igår natt har natten till idag varit ok. Jag fick en tablett strax före kl tolv och vaknade kl fyra av ett plaskande ljud från badrummet. Det visade sig ha uppkommit en läcka i duschen så badrummet var mer eller mindre översvämmat! Somnade faktiskt om efter att några ”ayis” varit där och röjt upp och vaknade inte förrän klockan var nästan sju! Även om det fortfarande gör gräsligt ont i benet mellan varven är smärtan mer uthärdlig nu än innan och det känns som det är på väg åt rätt håll. Har haft en fysioterapeut här några gånger som gett mig övningar att göra för att träna upp styrkan och stabiliteten i benet och vi har även tränat att gå på kryckor vilket inte är så lätt som jag trodde. Första gången snubblade jag och fick ta en värktablett efteråt men sen bytte de modell på kryckorna och då gick det bättre. De kommer ju vara mina bästa vänner i minst sex veckor framöver nu…

På lördag hade vi planerat att åka till Kambodja på lov eftersom det är kinesiskt nyår här. Efter en massa strulande har vi (Nicklas) lyckats flytta hela resan till aprillovet istället. Dessvärre kommer vår Ayi vara ledig i två veckor i samband med nyår och det kommer bli tufft med min begränsade rörlighet. Jag kan ju varken städa eller laga mat som läget är nu men det ordnar sig väl alltid på något sätt. Får försöka tänka positivt för det kunde faktiskt ha varit värre!

Read Full Post »

Födelsedag på lasarett…

Igår fyllde jag år. Dagen hade med fördel kunnat tillbringas på trevligare ställen helt klart! Den började med att jag strax efter 9 fick dropp i handen med antibiotika och sedan blev jag ivägrullad till operationssalen. Fick därefter narkos och blev således sövd och vaknade upp strax efter elva totalt groggy. Då hade min kära man kommit så han satt och väntade i mitt rum när jag kom tillbaka. Isaac hade fått åka med en kompis på kalas, Samuel hade sovit över hos en av sina vänner och Annie fick vara hos ytterligare en annan familj. Vad hade man gjort utan alla underbara människor runt omkring? Ni är guld värda!

Resten av dagen sov jag i princip och vaknade bara när de kom in och tog tempen, bytte isförband eller gav mig smärtstillande. På eftermiddagen kom Nicklas och barnen med presenter och blommor! Annie höll sig dock på avstånd och tyckte väl inte att mamma var riktigt som hon skulle…

Den kinesiske kirurgen, Dr Zhang,  kom in en sväng också och berättade att operationen gått bra och att de satt ihop knät med skruvar. Han sa också att så fort jag kan hålla smärtan i schack med bara tabletter får jag åka hem. Det känns som det kan bli om ett halvår eller så då natten som följde var en av de värsta i mitt liv. Har aldrig haft så ont tror jag! Fick en tablett vid 23-tiden och då lyckades jag slumra till. Kl 2 var smärtorna olidliga så då fick jag ibuprofen i droppet vilket inte hjälpte så jourhavande sköterska gick och ringde doktorn som sa att de kunde ge mig en morfinspruta. Det hjälpte inte helt men tillräckligt för att jag skulle kunna somna och sova ett par timmar. Idag är jag rätt groggy och väldigt trött. Om jag får åka hem idag eller ej återstår att se. Fick förresten blommor från operationsteamet igår samt ett födelsedagskort från avdelningen. Gulligt!

Read Full Post »