Vår tredje dag i Seoul gjorde vi en utflykt till den nordkoreanska gränsen och den demilitariserade zonen mellan nord och syd. Denna är fyra km bred – två km på den sydkoreanska sidan och två på den nordkoreanska och i mitten är stora delar någon form av minerat ingenmansland. Vi hade fått stränga förhållningsorder innan resan och dessa byggdes på allteftersom vi närmade oss vårt spännande, farliga och något annorlunda utflyktsmål. Klädkod under dagen var heltäckande, inga läder- eller militärkläder, inga sandaler eller flipflops, inga slitna jeans, inga träningskläder och inga kläder som var för tajta på kroppen. Passet skulle vara med under hela resan och fotografering var endast tillåten när guiden gav oss tillåtelse till detta.


Första halvan av dagen ägnades åt DMZ, dvs the Demilitarized Zone och första stoppet gjordes vid Freedom Bridge – Imjingak. Denna bro användes till att transportera tillbaka Sydkoreanska krigsfångar efter Koreakrigets slut. Här kan man se massor av färgglada lappar vaja i vinden med meddelanden till nära och kära på andra sidan. I änden av bron kan man kika genom porten bortanför ståltrådsstängslet in i DMZ.


Hit men inte längre… Här tog den del av Freedom Bridge slut som är öppen för allmänheten. Bakom den finns det taggtrådsstängsel och minerat land.

Efter detta besökte vi Dora Observatory där man med kikare kan titta in i Nordkorea. Foton får man ta men då måste man stå ca tio meter in på plattformen och slänga iväg kort på måfå med armen sträckt upp i luften. Jag såg en del som i smyg försökte fota närmare kanten men då var genast någon av de ständigt närvarande soldaterna framme och raderade bilderna. Härifrån kunde man se Nordkoreas andra största stad, Kesung, och även de två byar som ligger inne i DMZ – Freedom Village (Daeseongdong) i Sydkorea och Propaganda Village (Kijŏngdong) i Nord. Båda dessa byar har varsin hög flaggstång med sina länders respektive flaggor. Nordkoreas är högre och har dessutom en rekordtung flagga (ca 300 kg) som med möda vajar högt där uppe. Från början var Sydkoreas flaggstång högre men då svarade Nordkorea med att bygga på sin så att den blev ännu högre. Nu är den 160 meter hög och i Guinness rekordbok som världens högsta flaggstång. I Freedom Village, som är en skattefri zon, bor det mellan 2 och 300 människor som får bra betalt av staten för att ha sina hem här. De är bönder och har strikta regler för hur de ska leva sina liv. Det är dock att betrakta som väldigt förmånligt att få bo i Freedom Village och många vill ta del av dessa förmåner (t.ex slipper man militärtjänst) bl.a genom äktenskap med någon ”på insidan”. Propaganda Village däremot är tom på befolkning och används endast, som namnet antyder, för att sprida propaganda och visa hur fint och modernt de har det i Nordkorea. Nordkorea säger att det är en fullt fungerande by med skolor och sjukhus men observationer har visat på att allt är en bluff och bara kulisser.


Propaganda Village med sin rekordhöga flaggstång till höger i bild.

Vi stannade även vid Dorasan station som är en väldigt fin och modern järnvägsstation och den station som ligger närmast Nordkorea. Den har aldrig använts dock men intentionerna var att järnvägen skulle kopplas samman med den i Nordkorea i händelse av en lösning på konflikten. Detta har hittills aldrig inträffat. Det var helskumt att traska omkring i en fullt fungerande och fin järnvägsstation utan passagerare och med beväpnade soldater både här och där…
Här får man vänta länge på tåget!


Sista stoppet före lunch var ”3rd tunnel of aggression”, en av (minst!) fyra infiltrationstunnlar som Nordkorea grävde in i Sydkorea. Den är 1,7 km lång, 73 meter under jord och slutar bara 4,5 mil från Seoul och är byggd för en överraskningsattack mot Seoul och designad för att 30 000 utrustade soldater i timmen ska kunna ta sig fram genom den. Nordkorea förnekar dock all inblandning i tunneln och påstår att det är gamla kolgruvor. För att förstärka detta påstående är det kol ”påmålat” på tunnelns väggar. Berggrunden är dock granit och där finns naturligt ingen kol. Vi åkte ner i tunneln med ett litet tåg rakt ner i marken – tur att man inte har anlag för klaustrofobi – och sedan fick vi gå rakt in ända tills vi möttes av ett stopp och ett taggtrådstrassel och fick vända. Därifrån är det 170 meter till Nordkorea. Lite läskigt…
Tunneln var trång och det var lågt i tak så hjälmen var väldigt bra att ha där nere!

Väl uppe i det fria igen var det dags för lunch som intogs på en koreansk restaurang och vi fick väldigt god bulgogi barbecue med alla dess tillbehör!

Sedan var jag rätt nöjd och hade nu kunnat återvända till Seoul fullpumpad med alla intryck. Det mest spännande var dock kvar…
Ca 400 meter söder om DMZ ligger FN:s Camp Bonifas. När vi svängde in med bussen till detta område i den gassande solen, fick vi stränga order om att inte ta kort och en amerikansk soldat klev sedan på bussen och kollade våra pass. Fick sedan kliva in i en stor aula, tilldelades besökskort att sätta på jackan och fick sedan skriva under ett papper med regler. Till exempel var det strängt förbjudet att peka, gestikulera eller på annat sätt försöka kommunicera med folk/soldater på Nordkoreanska sidan för detta kunde sedan användas av dessa som propagandamaterial. Hur framgick dock inte… Oerhört viktigt var också att bara fotografera när så gavs tillåtelse, annars kunde besöket avbrytas direkt om inte något ännu värre hände. När alla formaliteter var avklarade fick vi stiga in i en av militärens bussar för färd mot JSA – Joint Security Area, eller Panmunjeom, som ligger inne i DMZ. Där fick vi gå in i en byggnad, ut på andra sidan och ställa upp oss på en lång rad i en bred trappa och sedan ta kort i ca tio sekunder och bara rakt fram…
JSA – Joint Security Area. Huset längst bak i bild ligger i Nordkorea och på trappen (inringad) står en nordkoreansk soldat med kikare i handen.
Sedan fick vi kliva in den blå baracken till höger i bilden ovan där förhandlingar och möten mellan Nord och Syd äger rum. I mitten av rummet går gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Eftersom jag klev över gränsen har jag tekniskt sett nu varit i Nordkorea! Bakom soldaten på bilden nedan syns en dörr som leder ut till Nordkorea och bakom den dörren vaktar alltså nordkoreanska soldater…
Mina tre sekunder i Nordkorea…
Efter detta besök återvände vi till Camp Bonifas och fick tillbaka vår egen buss igen. Passerade på tillbakavägen ytterligare två historiska platser. 1976 stod en gul poppel vid sidan av vägen som leder genom DMZ och denna höll på att trimmas av ett gäng amerikaner. Kapten Arthus Bonifas och Löjtnant Mark Barrett besökte platsen för att se hur arbetet med poppeln fortskred och blev då yxmördade av nordkoreanska soldater. Poppeln är idag borta och istället står det ett minnesmärke över denna händelse. För att hedra Kapten Bonifas minne är campen uppkallad efter honom.
En kort bit bort ligger även ”Bridge of no return”. Denna bro användes för utväxlande av krigsfångar efter Koreakrigets slut. Den har fått detta namn eftersom många krigsfångar efter kriget inte ville återvända hem. Då togs de till denna bro och fick där ett val – stanna eller återvända. Om de valde att gå över bron fick de aldrig mer komma tillbaka. Båda dessa platser fick vi se genom bussfönstret då vi inte fick gå ut.

När vi återvänt till Seoul snurrade det i skallen av alla intryck. Denna resa är nog bland det konstigaste jag företagit mig. Tänk dig om någon en dag skulle dra en gräns mitt i Sverige och säga att nu är det förbjudet med kontakt med den andra sidan. Du skulle inte få ringa, skriva brev, maila eller på annat sätt kontakta vänner och släktingar som befinner sig på andra sidan och självklart får du inte åka dit. Du har det ganska bra men vet att på andra sidan svälter de ihjäl… En utopi javisst men detta var vad som hände i Korea och som fortfarande är verklighet för många människor som bor där. Skrämmande tanke…
Read Full Post »